Evergreen – 100 % ekologisk nässeljuice 500 ml

Vetenskapligt underbyggda hälsoeffekter av nässla

1. C-vitamin — och varför de publicerade bladvärdena skiljer sig tolvfalt

Nässelblad säljs rutinmässigt som en C-vitaminväxt, och siffrorna bakom det står i öppen konflikt. Vild litauisk nässla mätt över en växtsäsong gav 0,58 till 8,17 mg per 100 g färskt blad, högst i augusti och lägst i september [2]. Kroatisk nässla odlad i kontrollerad näringslösning gav 69,73 till 102,30 mg per 100 g färskt blad [3] — mer än tolv gånger så mycket, på samma grund. En tredje studie mätte 94,7 mg per 100 g torrsubstans, vilket i ett blad med 87 till 89 procent fukt är en bråkdel av det när grunden korrigerats [5,7]. De tresiffriga tal som cirkulerar i branschen är torrsubstansvärden. Och ingen analys av pressad nässelsaft har publicerats alls — i något laboratorium, på någon grund — så vad som når ett glas kan bara fastställas genom att analysera den färdiga saften.

2. C-vitamin och immunförsvaret

Den godkända europeiska formuleringen är att C-vitamin bidrar till immunsystemets normala funktion. Den får bara användas för ett livsmedel som minst är en källa till C-vitamin [8]. För en dryck ligger den gränsen vid 6 mg per 100 ml, och ”högt innehåll av C-vitamin” vid 12 mg per 100 ml — hälften av de gränser som gäller för fasta livsmedel, eftersom drycker bedöms mot 7,5 procent av referensintaget i stället för 15 procent [9]. Referensintaget på 80 mg är detsamma i båda fallen.

3. Kollagen, bindväv och järnupptag

C-vitamin bidrar till normal kollagenbildning för normal funktion hos hud, ben, brosk, tandkött, tänder och blodkärl — sex separata godkända påståenden som alla vilar på samma användningsvillkor [8]. Det bidrar också till normal energiomsättning, nervsystemets normala funktion, normal psykologisk funktion, minskad trötthet och utmattning, skydd av cellerna mot oxidativ stress, regenerering av den reducerade formen av E-vitamin och ökat järnupptag [8]. Det sista är ingen bisak för en bladväxt: nässeljärn är icke-hemjärn, den sort vars upptag C-vitamin förbättrar. Allt detta tillhör vitaminet, inte växten.

4. Järn — vad analysvärdena faktiskt säger

Färskt nässelblad mätte 1,2 till 3,4 mg järn per 100 g rått över två skördar, med blancherat och kokat material mellan 1,8 och 2,6 mg [4]. På torrsubstansbasis läser samma växt 16,7 mg per 100 g [5], eller i genomsnitt 224,78 mg per kilo [2], och högre än så i vissa rapporter — det är de siffror som ligger bakom påståendet att nässla är exceptionellt järnrik, och de är torrsubstans. På färskvikt ligger nässla i samma band som andra mörka bladgrönsaker. För en dryck kräver ”källa till järn” 1,05 mg per 100 ml och ”högt innehåll av järn” 2,1 mg per 100 ml [9]; det finns inget publicerat järnvärde för nässelsaft att pröva mot någon av dem, och ingen humanstudie har mätt järnupptaget från nässla alls.

5. Karotenoider och klorofyll — och varför skördedatumet avgör

Under en växtsäsong varierade de totala karotenoiderna i färskt nässelblad från 9,68 till 28,41 mg per 100 g, klorofyll a från 18,05 till 161,02 mg per 100 g och klorofyll b från 6,48 till 67,69 mg per 100 g — en niofaldig svängning i klorofyll mellan maj och augusti [2]. En kroatisk studie över olika växtplatser och fenologiska stadier fann att de två ämnesgrupperna toppar vid motsatta tidpunkter: pigmenten under blomningen, polyfenolerna före den, för att därefter falla med omkring hälften [6]. Det finns inget skördedatum som optimerar båda.

6. Genomsköljning av urinvägarna — det enda som någonsin prövats som saft

Nässlans äldsta dokumenterade användning är som urindrivande medel, och den europeiska monografin för traditionell användning erkänner den: ett traditionellt växtbaserat läkemedel för att öka urinmängden i syfte att skölja igenom urinvägarna som stöd vid lindriga urinvägsbesvär, i 10 till 15 ml pressad saft av den färska örten upp till tre gånger dagligen, i två till fyra veckor [12]. Den underliggande studien är också den enda i hela nässellitteraturen som använt en pressad saft: 32 patienter tog 15 ml tre gånger dagligen i två veckor, och den dagliga urinvolymen steg signifikant — med 9,2 procent i en grupp och 23,9 procent i den andra [13,25]. Det var en öppen studie utan kontrollgrupp och utan randomisering, på patienter med hjärt- eller veninsufficiens, och de europeiska bedömarna säger rent ut att klinisk effekt inte kan utläsas ur den [25]. Samma monografi bär motvikten: detta är kontraindicerat överallt där minskat vätskeintag är tillrådligt [12].

7. Ledsmärta — vad studierna faktiskt prövade

Det är detta nässlan är mest känd för, och en ärlig beskrivning av det är obekväm. Den positiva studien lade ett färskt brännande blad mot huden: 27 vuxna med smärta vid tumbasen använde ett blad om dagen i en vecka, och poängen för smärta och funktionsnedsättning föll mer än med ett icke-brännande placeboblad [14]. En större studie av samma grupp gjorde samma sak för kronisk knäsmärta hos 42 vuxna och fann ingen skillnad mot placebo — smärtan föll 1,7 poäng i nässelarmen och 1,6 i kontrollgruppen [15]. Cochranes översikt av lokalt applicerade växtbaserade behandlingar vid artros drog slutsatsen att det är osäkert om nässelblad förbättrar symtomen, på evidens av mycket låg kvalitet från enstaka studier [16]. Inget av detta handlar om att dricka något; mekanismen som prövades var motirritation genom intakt hud. Den enda orala inflammationsstudien gav 1 200 mg om dagen av ett nässelbladsextrakt i tablettform under tolv veckor till 59 personer med inflammatorisk tarmsjukdom, vilket sänkte TNF-α och fekalt kalprotektin medan SR lämnades oförändrad [19]. En omfattande översikt av örten formulerade det så: studierna antyder vissa antiinflammatoriska egenskaper, men klinisk evidens utom tvivel saknas [21].

8. Blodsocker — markören som rörde sig och den som inte gjorde det

Åtta randomiserade studier på 401 personer med typ 2-diabetes slogs samman 2020. Fasteblodsockret föll med 18,01 mg/dl, men insulin, insulinresistens och HbA1c — markören som beskriver den glykemiska kontrollen över månader — blev alla utan utslag, HbA1c vid −0,77 procent med ett konfidensintervall som löper från −1,77 till +0,22 [17]. Fem av de åtta studierna bedömdes som goda, en som medelmåttig och två som dåliga. Den starkaste enskilda studien gav 92 patienter 1 500 mg om dagen av ett 70-procentigt etanoliskt bladextrakt, fem delar blad mot en, i tre månader vid sidan av deras vanliga medicinering; den rörde fasteglukos, postprandiell glukos och HbA1c, medan blodtryck, kreatinin och leverenzymer lämnades oförändrade [18]. Detta är koncentrerade kapselextrakt i farmaceutiska doser, hos människor som redan är sjuka. Avståndet därifrån till ett glas saft är hela historien, och det bör inte överbryggas i tysthet.

Vad farmakopén faktiskt mäter

Vill man veta vad ett nässelblad är, läser man dess monografi. Europeiska farmakopén identifierar och bestämmer nässelblad inte på järn och inte på C-vitamin utan på kaffeoylmalsyra tillsammans med klorogensyra, och kräver minst 0,3 procent av det torkade bladet uttryckt som klorogensyra, med skopoletin och klorogensyra som identitetsmarkörer i tunnskiktskromatografi [1]. Kaffeoylmalsyra ligger nära en kemisk signatur för denna växt, och den är nästan aldrig vad nässla säljs på.

Blad är inte rot

Växtens två halvor har två skilda litteraturer och två skilda europeiska monografier. Urtica dioica-agglutinin, det lektin som förde nässlan in i prostataforskningen, isolerades ur jordstammar 1984, och samma arbete rapporterar att ingen lektinaktivitet kunde påvisas i blad, stjälkar, blommor och frön [10]. De lignaner som binder till humant könshormonbindande globulin isolerades ur rötter [11]. Varje placebokontrollerad studie på symtom från nedre urinvägarna använde rot. Inget av den evidensen hör på en bladprodukt, och en bladsaft bär ingen av de föreningarna.

Vad som händer mellan fältet och glaset

Skördetidpunkten flyttar mer än bearbetningen gör: klorofyllet varierar niofaldigt över en säsong, och polyfenolerna halveras efter blomningen [2,6]. Av de bearbetningssteg som har mätts är blanchering det kostsamma — järnet i bladpulver föll från 32,40 till 5,06 mg per 100 g torrsubstans när bladet blancherades först, en förlust på 84 procent, medan också magnesium och kalium lakades ur och kalcium höll [7]. Torkning bryter ner C-vitamin och betakaroten, ugnstorkning mer än frystorkning [5]. Pressningen själv har aldrig studerats: inget publicerat arbete beskriver hur nässelbladets innehållsämnen fördelar sig mellan saft och presskåka, och inget har publicerats om att pastörisera en nässelsaft.

Vad de europeiska myndigheterna har kommit fram till

Det finns inget godkänt EU-hälsopåstående för nässla. Fem nässelpåståenden lämnades in före 2008 och ligger bland de ungefär tvåtusen botaniska påståenden som fortfarande väntar på bedömning — renal utsöndring, luftvägshälsa, en urindrivande kombination, utsöndring samt ben, naglar och hår [26]. Obedömt är inte detsamma som godkänt, och bevisbördan ligger på den som använder ett sådant påstående. C-vitamin är den enda godkända vägen här, bunden till dryckesgränsen ovan. Den europeiska monografin för traditionell användning av nässelört är en annan sak: den är ett ramverk för växtbaserade läkemedel, inte ett livsmedelspåstående, dess indikationer kan inte överföras till en dryck, och dess avsnitt om interaktioner lyder ”inga rapporterade” [12].

Vad som inte har studerats

Det finns ingen humanstudie av nässla för trötthet, energi, järnstatus, immunfunktion hos friska, hud, hår eller mjäll. Det finns ingen randomiserad kontrollerad humanstudie av nässla på urinmängd. Det finns ingen humanstudie av järn- eller kiselupptag från nässla. Det finns inga publicerade sammansättningsdata av något slag för pressad nässelsaft — inte C-vitamin, inte järn, inte ens pH. Det ofta upprepade påståendet att nässla blockerar histamin-H1-receptorn vilar på laboratorie- och datorarbete, inte på människor. Den enda studien på allergisk rinit gav 1990 69 personer som fullföljde 600 mg frystorkad ört om dagen i en vecka; de samlade bedömningarna talade för nässla medan dagboksdata låg nära likvärdigt, och den har aldrig replikerats [20].

Säkerhet, och vem som bör vara försiktig

Preparat av nässelblad tolereras väl. Sammanslagna kliniska data på 10 368 patienter som tog nässelextrakt i tre veckor till tolv månader anger förekomsten av lindriga biverkningar — mest besvär från mage och tarm eller allergiska reaktioner — till 1,2 till 2,7 procent, utan allvarliga händelser [25]. Den europeiska monografin anger lindrigt illamående, kräkningar och diarré samt allergisk klåda, hudutslag och nässelfeber som möjliga [12]; den enda saftstudien noterade en tendens till diarré vid 45 ml om dagen [13,25]. Nässla står inte på den europeiska listan över allergener som måste deklareras, men IgE-medierad allergi mot nässelpollen är dokumenterad och karakteriserad, med fyra allergena proteiner identifierade, så den som har en känd nässelsensibilisering bör behandla den som en sådan [23]. Själva bränningen är farmakologisk snarare än allergisk — varje hår bär i genomsnitt 6,1 nanogram histamin och 33,25 pikogram serotonin och fungerar som en mikrospruta genom intakt hud [22] — vilket inte har någon betydelse för en pressad saft, även om ingen har analyserat en saft på kvarvarande aktivitet. Tre varningar har verklig tyngd. Monografin kontraindicerar användning där vätskeintaget måste begränsas, som vid svår hjärt- eller njursjukdom, och rekommenderar den inte under 12 års ålder, eller vid graviditet och amning, där säkerheten inte har fastställts och livmoderaktivitet har dokumenterats hos djur [12,25]. Den som tar blodsockersänkande läkemedel bör känna till fynden om fasteglukos ovan, även om ingen interaktionsstudie finns. I warfarinfrågan gjorde de europeiska bedömarna räkningen: K-vitaminhalten i nässelört är låg, 0,16 till 0,64 mg per 100 g, så en maximal daglig medicinsk dos ger 24 till 96 mikrogram — under en procent av K-vitaminets terapeutiska intervall — och ingen interaktion förväntas; det finns ingen publicerad fallrapport om en sådan [25]. Och LiverTox, efter att ha gått igenom litteraturen, tilldelar nässla sannolikhetsgrad E, osannolikt att orsaka kliniskt uppenbar leverskada, utan publicerade rapporter om enzymstegringar eller leverskada från blad eller rot [24].

Källor

1. European Pharmacopoeia 7.0, monograph 1897: Nettle leaf (Urticae folium).
2. Paulauskienė A, Tarasevičienė Ž, Laukagalis V. Influence of harvesting time on the chemical composition of wild stinging nettle (Urtica dioica L.). Plants. 2021;10(4):686. doi:10.3390/plants10040686
3. Opačić N, Radman S, Dujmović M, Fabek Uher S, Benko B, Toth N, Petek M, Čoga L, Voća S, Šic Žlabur J. Boosting nutritional quality of Urtica dioica L. to resist climate change. Frontiers in Plant Science. 2024;15:1331327. doi:10.3389/fpls.2024.1331327
4. Rutto LK, Xu Y, Ramirez E, Brandt M. Mineral properties and dietary value of raw and processed stinging nettle (Urtica dioica L.). International Journal of Food Science. 2013;2013:Article ID 857120. doi:10.1155/2013/857120
5. Shonte TT, Duodu KG, de Kock HL. Effect of drying methods on chemical composition and antioxidant activity of underutilized stinging nettle leaves. Heliyon. 2020;6(5):e03938. doi:10.1016/j.heliyon.2020.e03938
6. Repajić M, Cegledi E, Zorić Z, Pedisić S, Elez Garofulić I, Radman S, Palčić I, Dragović-Uzelac V. Bioactive compounds in wild nettle (Urtica dioica L.) leaves and stalks: polyphenols and pigments upon seasonal and habitat variations. Foods. 2021;10(1):190. doi:10.3390/foods10010190
7. Nallan Chakravartula SS, Moscetti R, Farinon B, Vinciguerra V, Merendino N, Bedini G, Neri L, Pittia P, Massantini R. Stinging nettles as potential food additive: effect of drying processes on quality characteristics of leaf powders. Foods. 2021;10(6):1152. doi:10.3390/foods10061152
8. Commission Regulation (EU) No 432/2012, Annex.
9. Regulation (EU) No 1169/2011, Annex XIII Part A; Regulation (EC) No 1924/2006, Annex.
10. Peumans WJ, De Ley M, Broekaert WF. An unusual lectin from stinging nettle (Urtica dioica) rhizomes. FEBS Letters. 1984;177(1):99–103. doi:10.1016/0014-5793(84)80989-8
11. Schöttner M, Ganßer D, Spiteller G. Lignans from the roots of Urtica dioica and their metabolites bind to human sex hormone binding globulin (SHBG). Planta Medica. 1997;63(6):529–532. doi:10.1055/s-2006-957756
12. EMA/HMPC. European Union herbal monograph on Urtica dioica L., Urtica urens L., herba.
13. Kirchhoff HW. Brennesselsaft als Diuretikum. Zeitschrift für Phytotherapie. 1983;4:621–626.
14. Randall C, Randall H, Dobbs F, Hutton C, Sanders H. Randomized controlled trial of nettle sting for treatment of base-of-thumb pain. Journal of the Royal Society of Medicine. 2000;93(6):305–309. doi:10.1177/014107680009300607
15. Randall C, Dickens A, White A, Sanders H, Fox M, Campbell J. Nettle sting for chronic knee pain: a randomised controlled pilot study. Complementary Therapies in Medicine. 2008;16(2):66–72. doi:10.1016/j.ctim.2007.01.012
16. Cameron M, Chrubasik S. Topical herbal therapies for treating osteoarthritis. Cochrane Database of Systematic Reviews. 2013;(5):CD010538. doi:10.1002/14651858.CD010538
17. Ziaei R, Foshati S, Hadi A, Hojati Kermani MA, Ghavami A, Clark CCT, Tarrahi MJ. The effect of nettle (Urtica dioica) supplementation on the glycemic control of patients with type 2 diabetes mellitus: a systematic review and meta-analysis. Phytotherapy Research. 2020;34(2):282–294. doi:10.1002/ptr.6535
18. Kianbakht S, Khalighi-Sigaroodi F, Dabaghian FH. Improved glycemic control in patients with advanced type 2 diabetes mellitus taking Urtica dioica leaf extract: a randomized double-blind placebo-controlled clinical trial. Clinical Laboratory. 2013;59(9–10):1071–1076. doi:10.7754/Clin.Lab.2012.121019
19. Nematgorgani S, Agah S, Shidfar F, Janani L, Faghihi A, Hosseini S. The effect of Urtica dioica leaf extract intake on serum TNF-α, stool calprotectin and erythrocyte sedimentation rate in patients with inflammatory bowel disease: a double-blind, placebo-controlled, randomized, clinical trial. Mediterranean Journal of Nutrition and Metabolism. 2020;13(1):75–87. doi:10.3233/MNM-190367
20. Mittman P. Randomized, double-blind study of freeze-dried Urtica dioica in the treatment of allergic rhinitis. Planta Medica. 1990;56(1):44–47. doi:10.1055/s-2006-960881
21. Chrubasik JE, Roufogalis BD, Wagner H, Chrubasik SA. A comprehensive review on nettle effect and efficacy profiles, Part I: Herba urticae. Phytomedicine. 2007;14(6):423–435. doi:10.1016/j.phymed.2007.03.004
22. Oliver F, Amon EU, Breathnach A, Francis DM, Sarathchandra P, Black AK, Greaves MW. Contact urticaria due to the common stinging nettle (Urtica dioica) — histological, ultrastructural and pharmacological studies. Clinical and Experimental Dermatology. 1991;16(1):1–7. doi:10.1111/j.1365-2230.1991.tb00282.x
23. Tiotiu A, Brazdova A, Longé C, Gallet P, Morisset M, Leduc V, Hilger C, Broussard C, Couderc R, Sutra JP, Sénéchal H, Poncet P. Urtica dioica pollen allergy: clinical, biological, and allergomics analysis. Annals of Allergy, Asthma & Immunology. 2016;117(5):527–534. doi:10.1016/j.anai.2016.09.426
24. Stinging Nettle. In: LiverTox: Clinical and Research Information on Drug-Induced Liver Injury. Bethesda (MD): National Institute of Diabetes and Digestive and Kidney Diseases; updated 2023. Bookshelf ID NBK589898.
25. EMA/HMPC. Assessment report on Urtica dioica L., Urtica urens L., herba.
26. EFSA. Consolidated list of Article 13 health claims; claim IDs 2346, 2498, 2658, 2787 and 2821.